Lite mer medkänsla tack.

Stressen och den berömda väggen är ett ”samhällsproblem”. Även mobbningen i skolor. Hur kommer det sig att vi inte kommer till bukt med ”problemen” och varför är inte alla lika omtänksamma när någon har det jobbigt?

Forskningen visar att vi på många sätt positivt särbehandlar medlemmar som tillhör det forskarna kallar ”ingruppen”, den grupp som en individ upplever som sin egen. De utomstående, ”utgruppen”, känner vi ofta mindre empati för och till dem associerar vi lättare obehagliga upplevelser som kan göra oss rädda. Den psykologiska positioneringen sker snabbt och omedvetet, och påverkas inte sällan av faktorer som etnicitet eller social klass. Som sjukskriven eller mobbad hamnar du vanligtvis inte i gruppen ”hög social klass”, många av de som varit utsatta sätter ofta ord på känslan av ”låg social klass”, ibland även utanförskap. Undra varför den känslan uppstår? Kan det finnas en gnutta ”sanning” i det hela? Enligt forskningen delar vi slumpmässigt och undermedvetet in varandra i olika grupper, vilket kan påverka vår empati. Människor känner vanligtvis obehag och rädsla för det onormala, oväntade, ovanliga mm. Något som vi inte förstår kan vara skrämmande, som tex ohälsa.

Många kan känna ett rent obehag, men obehaget kan snarare få människor att titta bort för att slippa känna den andres smärta Flyr vi som människor allt som har ett avvikande beteende? Tar rädslan omedvetet över? Det finns okunskap i samhället. Inte många erkänner sig som rädda. Även om rädslan faktiskt är en mycket vanligt förekommande känsla hos människan. Ironiskt nog, en grundläggande funktion för att överleva. Genom att lyssna och förstå sig på forskningen så vet vi tydligt hur människor fungerar men för få personer använder sig av den kunskapen. Forskningsresultaten är kunskap som skulle kunna hjälpa oss att bemästra vissa sociala samhällsproblem och bryta invanda beteenden och kulturella mönster. Alldeles för få personer på ledande positioner förstår våra grundläggande beteenden som människor. Förändring måste vara förankrat på de ledande positionerna och förståelsen för förändringsprocessen måste också finnas. Allt för ofta faller ”befälhavaren” in i grundläggande beteenden och ”flyr”/ tittar bort pga rädsla eller obehag utan att ens förstå det själv. Ledaren av flocken måste visa vägen, vilken typ av förändring man än må stå inför! Om hen inte gör det så är hen ingen flockledare, oavsett om hen har en fin titel på pappret. Vi lever i den verklighet som vi har skapat, kom ihåg det. Det kan vara både modigt och utvecklande att våga ifrågasätta ibland!

Här finns en intressant artikel:

En gratis bok om medkänsla

http://www.compassion-training.org/?page=download&lang=en#prettyPhoto

Du måste vara inloggad för att kommentera